Cap Wrath och Kinlochbervie

Kaptenen ligger fortsatt efter med sitt bloggande och känner sig tvungen att ösa på för att komma ikapp.

Vi lämnade Loch Eriboll nästa dag för att gå runt nordvästliga spetsen på Skottland som pekar rakt ut i Atlanten. Väder rapporten var inte den bästa med vind upp till 12 Ms men avtagande under dagen. Vi beslutade att kasta loss. Och självklart hade vi dimma...

Det tog en timme att tuffa ut av fjorden och där drog vinden till med 15 Ms på det mesta. Kaptenen var lite tveksam men vi hade vinden med oss och strömmen skulle inte va så kraftig...

Åter blev det en vild dans för kaptenen, besättningen och Bianca. Kraftig medvind och motström på ett par knop gjorde att de rätt så stora vågorna som kom bakifrån lyfte Bianca mot himlen som en vildhäst i Texas. Varje våg måste pareras när Bianca skar ned i sjön med bogen för så att sätta sig på sin breda häck och lyfte bogen mot himlen innan nästa våg kom akter ifrån. Så här sto kaptenen i regn, dimma och stark vind i fyra timmar innan vi rundade Cape Wrath och kom i le av Skottlands västkust.

Tyvärr blev det inga foton av Cape Wrath.
Det gungade för mycket, men den här stenen lite efter är ju rolig.
Den är större än ett hus..

Vi ligger nu i Kinlochbervie där Björn och Svein Tore lämnade Bianca och kaptenen efter två otroligt trevliga veckor. Många goda skratt, grabbiga whisky provningar och ett avslut på det lokala hotellet med dart.

Besättningen kring midnatt
efter kaptenen har fått ta stryk i en brutal dart tevling

Besättningen på väg till bussen. Det regnar och blåser häftigt

Grabbarna litade inte på att bussen kom ned till hamnen. Traskade därför i hård vind och regn
tjugo minuter till postkontoret som var nästa busstopp.
Dom syns mot den vita väggen, blöta och troligen frustrerade: de har precis mött bussen
på väg ned till hamnen.
Ett gott skratt för kaptenen!