The truth and nothing but the truth!

Kaptenen har nu varit ute fem veckor och rutten ser ut som nedan.

Grön linje är vad som återstår. Röd linje är tillbakalagt distans 994 Nm och vi har nått fram till Yttre Hebriderna som av kaptenen betraktas som mer "far away" än Shetland, konstigt nog om man tittar på kartan. Men läser man introduktionen till "The Yachtsman's Pilot" för området "Sky and Northwest Scotland" förmedlas lite av kaptenens respekt för området:

"The West Coast is no place for anyone who is unable to deal with advers conditions which may arise unexpectedly." 

Dom tuffaste utmaningarna tills nu har varit nattseglingen med vind, tjock dimma och snurrig stark ström vid Orkney, och rundningen av Cap Wrath på nordvästhörnan av Skottland där ström och kulingens nafsande i Bianca bjöd på reella vågor. Överseglingen från "the mainland" till Stornoway blev lite mer jobbig än tänkt då vi tvingades att hålla rätt hårt upp i lite för stark vind, för det mesta mellan 9 till 11/upp till 14, och tvingades reva tre gånger. Ändå pressades vi femton till tjugo Nm nord för Stornoway, fick manövrera så nära land som vi vågade, och tuffade med Yanmarn motvinds i lä av landet för att komma undan de jobbiga vågorna tre timmar söderut.

I pilotboken läste vi att hamnmästarens skulle ropas upp på VHF 12 för anvisning av hamnplats, vilket vi gjorde och meddelades att potongerna i inre hamnen var upptagna och vi fick ligga längs med stora kajen mellan fiskbåtarna... inget önskvärt ställe. Men har man kämpat med vind och vågor i tio timmar är man nöjd med att få sätta fast tamparna i något som inte rör sig.

Vi kom in på lågvatten...trodde kaptenen...för det var långt upp till gubbarna på kajen ovan. Det visade sig att vi skulle ned ytligare en meter. Under natten kom Bianca att lyftas nästan fyra meter upp...medan vi sov... Utmaningen var att inte fastna under någon av dom massiva längsgående ekbjälkarna medan vattnet steg... Bättre plast var att hoppas på om kaptenen var vid hamnkontoret 08:30!

Vid den här kajen låg vi första natten.
Vid lågvatten har sjön sjunkit ytligare två meter!

Natten blev sådär och kaptenen vaknade lätt dement efter gårdagens seglats och en lite stressig natt, letade upp hamnmästaren och presenterade sig. Hjärnan hade svårt med engelskan och kaptenen kände sig lite rörig när hamnmästaren tålmodigt försökte begripa vad "svensken" ville... Då vi kom in natten innan fick vi förklarat att vi var trea i tur att få plats i inre hamnen. Av något skäl kaptenen inte känner till blev vi direkt anvisad plats och order om att ta oss in omedelbart. Kapten blev tagen på sängen, rusade tillbaks till Bianca där Rederiet fortsatt låg i sina milda drömmars värld. Kaptenen tänkte att det gick bra att flytta Bianca själv. Rederiet kund få sova lite till. Yanmarn startades och förtöjningarna lossades (vid den här kajen är det lite mer än att "kasta loss"). Uhhej nu var fokus på att få platsen innan hamnmästaren kom på något annat...

Det gick lite för snabbt, under tiden hade Rederiet vaknat och tagit sig upp på däck, kaptenen upptäckte att sikten var sämre än beräknat och var tvungen att ta ned delar av sprayhooden för att se bättre medan vi tuffade runt hörnan på kajen och in i hamnen... Var skulle vi hitta hamnmästaren????

"Ser du pinnen?!!!", ropade rederiet....
men nu är Bianca förtöjd vid pontonen.

"Ser du pinnen?!!!!", ropar Rederiet framifrån bogen på Bianca, och visst stod en röd stake på flera meter rakt upp framför Bianca! "Ett grund!!!", tänkte kapten, såg att det var trångt på båda sidor men bäst plats på babord och svängde instinktivt åt det hållet, gjorde en snygg vändning in mot potonen där hamnmästaren vinkade... Sedan vankade det en föreläsning om röda och gråna sjömärken, in och ut seglingar...

Rederiet har gosat sig över och klargjort för kaptenen att vi gick på fel sida. Det här var förklaringen till varför det blev så. Vi gick inte på grund men det händer att båtar fastnar på samma sidan vi gick. Då får man hoppas det inte är högvatten så situationen förvärras och man inte kommer loss på ett tag...